Bokuppgift v.48 - person- och miljöbeskrivningar

Personbeskrivning, sid. 24

Tibby hade smala höfter och ovanligt långa ben i förhållande till resten av kroppen. Byxlinningen gick nedanför midjan och satt åt runt höfterna. Tibbys platta vita mage tittade fram mellan linningen och tröjan, och man såg hennes söta inåtvända navel. 


Miljöbeskrivning, sid. 45

Om stugan var enkel inuti, så var utsikten från verandan desto mer fantastisk. Stugområdet vette ut mot en havsbukt med vit sandstrand och palmer, och havet hade en så perfekt blå färg att det såg ut att vara hämtat ur en retuscherad turistbroschyr. På motsatta stranden reste sig höga berg sida vid sida. 


Egen miljöbeskrivning

Klockan har slagit halv elva, och det börjar bli mörkt här i London. Sommarvärmen hänger kvar i luften även om solen börjat gå ner för länge sedan, och jag kan gå barbent i mina jeansshorts utan att frysa. Visst kommer kalla vinpustar emellanåt, men det är inget jag har ont av.
Jag kommer upp på bron vid Big Ben, och där börjar det blåsa lite mera. Det är tur att jag har på mig en kofta, annars hade jag frusit om armarna.
Till vänster ser jag London Eye. Det ser inte ut som det gör på dom vanliga bilderna i broschyrer, utan det är klätt i blått ljus. Jag blir fascinerad över det stora pariserhjulet och dess lampor, och min blick fastnar på hjulet när jag fortsätter att gå över bron.
Jag rycks tillbaka till verkligheten och ser mig omkring. Jag märker nu att vart jag än ser så finns det ljus i olika nyanser. Blått, gult, rött, ja, dom flesta färgerna.
Jag känner lukten av fish and chips strömma mot mig med vinden. Automatiskt vrider jag huvudet åt alla håll och ser till slut en vagn stå på mitten av bron. Även fast det är mörkt kan jag skymta att den är i någon slags rosa färg med ett blått tak. Jag känner hur magen kurrar till, och även fast jag egentligen inte borde springer jag till vagnen med mat för att köpa mig en portion.


Egen personbeskrivning

Det bruna lockiga håret är kammat bakåt, men är fortfarande lika fluffigt som alltid. Jag ser honom på håll, men det känns som om hans gröna ögon blivit ännu lite grönare sen förra gången jag såg honom. Hans mungipor glider ifrån varandra, och snart ser man hans vita tänder. Hur kan ett leende vara så fint? Det är som om han lyser upp hela rummet med sitt leende. Han är en riktig glädjespridare, Harry.
Han har på sig ett par tighta svarta jeans, en svart kavaj och ett par svarta boots. För att bryta det svarta mönstret bland kläderna har han på sig en brun tröja med svarta prickar.
Det var längesedan vi sågs, Harry och jag. Det är nog ca fem månader sen om jag inte minns fel. Till utseendet har han ändrat sig, men jag är säker på att han inuti är samma Harry som förut.