Novell

Våga fråga

Johanna sitter på träbänken med mobilen i handen. Egentligen tittar hon inte ner på mobilen, utan har den mer som en täckmantel. Hon skulle ju kunna bli upptäckt.
Hon känner hur hennes kinder blir varma, och hur händerna börjar darra. Hela kroppen blir varm bara av tanken på honom. Det känns som om hennes bruna hår är dubbelt så tjockt som vanligtvis, så Johanna sätter upp det i en tofs.
Så fort hon vänder blicken åt hans håll börjar fjärilarna i magen att flyga runt. Ingen kille har någonsin fått henne att känna sig såhär.

Sluta. Ingenting blir bättre av att vara nervös. 

Johanna behöver bara gå fram till honom. Han står ju helt ensam vid sitt blåa skåp. Snart kommer tillfället vara över, och han kommer gå iväg.
Nu ser Daniel upp från sin mobil och ser sig omkring. Snabbt böjer Johanna på huvudet och ser ner på sin egen mobil. Hon hoppas att han inte märkte att hon såg på honom.
Det värsta som kan hända Johanna är att han säger att han inte vill träffa henne. Hon försöker lugna ner sig, försöker att inte tänka så mycket. Det borde inte vara hela världen om Daniel säger nej, men för Johanna känns det nästan som om världen skulle gå under.

Bänken är kall och hård, och luften inomhus är sval. Det märks till och med inomhus att det börjar bli vinter. Men Johanna fryser inte, inte idag. Nervositeten gör så att hennes händer blir svettiga, och nacken är fortfarande svettig. Benen och händerna darrar fortfarande likt asplöv. Johanna försöker tvinga sig till att fråga Daniel på alla sätt hon kan, men det är svårt när man inte är van att ta kontakt.

När Johanna tittar upp åt Daniels håll igen spärras hennes ögon upp. Hon vet inte vart hon ska ta vägen. Han står vid sitt skåp med sina vänner. Nu känns det omöjligt att gå fram till honom, för Johanna skulle känna sig helt dum. Rasten är snart slut, och om hon inte gör det nu kommer hon inte göra det alls. Det vet hon, för Johanna känner sig själv.

Hon ser Daniel och hans vänner komma gåendes mot hennes bänk. Johanna sitter utanför de gråa toalettdörrarna, så hon skulle snabbt kunna smita in till en toalett. Kvickt sätter hon ner fötterna på det hårda golvet och ställer sig upp. Fötterna rör sig snabbt mot dörren på andra sidan korridoren. Hon vågar inte lyfta blicken från det grå-vita golvet, för om hon skulle se Daniel nu skulle hennes ben vika sig som spaghetti.

Boom.
Något hårt slår i henne på högerarmen. När hon vänder upp blicken ser hon en rygg, en rygg som tillhör Daniel.
Johannas fötter är som fastfrusna i golvet. Hon vet inte vad hon ska göra. Ska hon säga något? Ska hon ignorera det som hände? Nej, det går inte. Nu ser Daniel på henne, och hon kommer inte undan.
– Hej, hör hon en röst säga, och Johanna undrar vems det är.
– Hej, säger Daniel till henne, och ett litet leende sprids på hans läppar. Det måste ha varit Johannas egen röst hon hörde tidigare. Hon är så borta i andra tankar att hon inte känner sig riktigt närvarande.

Daniels leende gör i alla fall Johanna alldeles varm inombords. Det är det finaste leendet hon någonsin sett. Hans tänder är vita, smilgropen i den vänstra mungipan ser hon tydligt, och hans läppar påminner om de rosa rosorna vid brevlådan där hemma.

Det är nu eller aldrig, nu har jag min chans!

– Jo, eh, jag tänkte fråga... stammar Johanna fram. Hon känner hur hon är darrig på rösten på grund av nervositeten och harklar sig.
– Du...? hjälper Daniel henne.
– Jag tänkte fråga om du kanske, någon gång, kanske skulle kunna, eller vilja, typ träffas eller så? rabblar Johanna upp. Hon vågar knappt möta Daniels blick, men hon tvingar sig själv till det.
Bakom honom står hans fyra vänner och alla har stora leenden på sina läppar. Det är inga vänliga leenden, utan de flinar elakt åt henne. Tillsammans skrattar de åt henne, och Johanna känner hur en tung klump likt bly börjar växa i magen. Hon som klarade av den stora utmaningen. Hon trodde inte det skulle bli såhär, att hon skulle bli utskrattad.

– Ey, killar. Vad är det med er? frågar Daniel förvirrat sina vänner.
– Vad då "vad det är med oss"? Vad är det med henne? skrattar en av Daniels vänner. Johanna står knäpptyst och vet inte vad hon ska göra. Hon vågar inte göra något, ifall det skulle bli fel.
– Hon har inte gjort något, säger Daniel åt honom och vänder sig mot Johanna. Hans vänner suckar bakom honom, som om de tycker att han är en loser.
– Vi kan träffas, svarar Daniel på Johannas fråga. Jag kan de flesta dagarna i veckan, men inte tisdag och onsdag.
– Vi kan prata mer sen, säger Johanna tyst. Hon blänger på killen som pratade med Daniel precis, men går ifrån killarna tillbaka till bänken med självförtroende.

Den tunga klumpen hon hade i magen tidigare är borta, och är istället ersatt med en lätt och glad känsla som Johanna älskar. På träbänken sitter hon än en gång med det ena benet lagt över det andra, men denna gången känner hon sig inte nervös över någonting. Hon känner sig hoppfull och glad. Känslan av att ha vågat fråga Daniel om att ses någon gång gör att Johanna har ett stort leende på läpparna.
När läraren låser upp klassrummet för att lektionen ska börja så ställer sig Johanna upp från bänken med lättnad. Hon har aldrig varit så pigg och glad inför en lektion.